Det var så länge sen jag bloggade att jag inte vet var jag ska börja... det har varit ett tufft halvår. Eller snarare åtta månader. Jag började ju ett nytt jobb i juni förra året om någon minns att jag skrev det? Bloggade jag om det? Jag minns inte ens själv....

Jag hade jättehärliga kollegor, men jag kände från dag ett att något var "fel" men kunde inte sätta fingret på vad. Tänkte att det nog bara var så att jag behövde vänja mig vid en ny arbetsplats, nya personer att ta hand om och ny chef, ja allt som kommer med ett nytt jobb helt enkelt. Tanken var också att jag skulle börja plugga i augusti, på distans, i Karlskrona. Jag tänkte att det blir inte så svårt, jag ska ju bara validera min engelska utbildning, det fixar jag. Jag fick även intrycket från studievägledaren på skolan att det bara var en formalitet och jag skulle vara klar till jul typ. För att göra en lång historia kort så blev det inte så, jag skulle vara tvungen att göra om hela utbildningen (som jag egentligen redan har, fast den är då engelsk) och när jag fick det beskedet så rasade jag liksom ihop. Jag hatar egentligen yttrycket att "gå in i väggen" att "brnna ut sig" är inte heller ett kul uttryck...men jag slutade iallafall att fungera. Så jag har varit sjukskriven sen slutet av augusti förra året. Jag har inte velat gå utanför dörren (men vissa dagar tvingat mig till det) jag har legat i sängen, nerdragna rullgardiner och tittat på filmer och serier i flera timmar och bara rört mig för att gå till toaletten. 

Jag lämnade Elin på förskolan klockan åtta och hämtade henne klockan tre varje dag, fixade med middag och tittade sen på tv med familjen innan läggdags. För att sen repetera nästa dag.

Jag var ju sjukskriven vintern 2018 och då var jag tillbaka på jobbet efter tre månader, vilket nog var för tidigt om jag ska vara ärlig, för jag var nog inte helt återhämtad. Jag har ju läst om och hört att har man en gång bränt ut sig och inte ser till att ta hand om sig ordentligt så är det lätt att man dundrar in i väggen igen och denna gången med större kraft och det tar längre tid att återhämta sig... och ja, så blev det. Jag har aldrig varit så trött förut, sömnigt trött ja, men fysiskt och mentalt trött också, bara en sådan sak att skala potatis och koka den.... blev jag tvungen att sitta ner och vila mig efter. Att ringa ett samtal, t.ex till banken eller ett försäkringsbolag... det var dömt att misslyckas, jag kunde inte ta in någon som helst information och sen återge den till Thomas. Han fick ALLTID ringa tillbaka när han kom hem på kvällen. 

SÅ, jag har varit tvungen att bara vila, titta på Bonde söker fru, Bachellor och Talang. Något annat har jag bara blivit förvirrad av. Men tiden läker. Tiden helar. Så efter jul började jag känna mig mycket bättre. Så då var det dags att börja jobba. 25% till att börja med i tre veckor. Sen 50%. Och det gick inte. Så jag blev sjukskriven i en månad till. Och under den perioden kände jag att jag bara inte kunde gå tillbaka till det jobbet. Inte så mycket pga arbetsplatsen i sig, utan för att jag kände mig tom, utan någon som helst energi att peppa andra människor. Som vars diagnos gör det lika svårt för dem att knyta sina skosnören som det skulle vara för mig att växa vingar och flyga. 

Bara tanken på att vara ansvarig för en annan människas liv fick mig att hyperventilera och kallsvettas. Att lirka med någon, bygga deras självkänsla, puscha och uppmuntra dem att göra något de tror att de inte kan... nej det går bara inte...jag MÅSTE jobba med något annat?

Men vad?? Jag kan inget annat, jag har jobbat med att ta hand om människor i 25 år.... och jag vill inte plugga...

Jag har en vän som alltid pratar varmt om sitt jobb, hon sköter sig själv, jobbar bara vardagar och tar aldrig med sig jobbet hem....det låter som en dröm i mina öron. Så jag messade henne, fick numret till hennes chef och ringde. Tre veckor senare (för två veckor sen) började jag städa på äldreboenden i kommunen. Och ja, jag trivs!

Jag börjar jobba halv åtta på morgonen och slutar halv tre varje dag. Jag ligger inte och funderar eller oroar mig för att någon fått fel medicin eller liknande och jag sköter mig själv, ingen lägger sig i vad jag håller på med så länge det blir rent.

Och! Jag har högre grundlön än när jag jobbade som stödassistent. Jag har inget OB, men att slippa jobba kvällar, nätter och helger är värt att tappa de pengarna och jag har inte fått OB under dessa åtta månader som sjukskriven ändå.

Så jag har sagt upp mig från att jobba med människor och kommer aldrig att jobba på det sättet igen. Nu är jag här och vi får se hur länge jag stannar. Jag andas lättare, går gärna till jobbet, vill inte bara sitta hemma längre och jag känner mig gladare. 

Det finns många i vår värld som tycker att jobba som städare är det sämsta som finns, det som är längst ner på "arbetsstegen" att en "städerska" är någon man ser ner på.... och det får de gärna tycka, jag bryr mig faktiskt inte. Jag har inga fördomar mot vad andra jobbar med så det får stå för dem om de ser ner på mig för mitt arbetsbyte.

Vi får se om jag fortsätter bloggandet, jag kanske har mer ro nu och kan hitta tillbaka till datorn.

Alla har något som de verkligen gillar att göra men som de samtidigt tycker är lite pinsamt, har jag hört.. som att lyssna på riktigt dålig musik, klämma finnar, äta kalla vita bönor direkt ur burken.... jag tänkte berätta och visa er en av mina hemligheter som jag tycker är pinsamt, men jag kan inte låta bli att kolla på detta på Youtube....

Amerikanska mammor med massor av barn som filmar och laddar upp vad de handlat och hur mycket det har kostat... galet, jag vet.... det började med denna dam:     Jordan Page, som bor i Utah med sin man och deras sex barn. I ett JÄTTESTORT hus. De driver flera företag och lär folk (amerikanare) hur man sparar pengar på att storhandla mat på just deras sätt, hur man sparar pengar över lag och hur man allmänt lever mer ekonomiskt. Det var denna videon som fick mig att kolla på hennes sida... 

Jag var fast efter ca 3 minuter. Nu har ju inte jag sex ungar... men jag började tänka WAAAOOOOOWWWW!!!! SÅ bra!!! Jag måste göra som Jordan gör!! Hon och hennes familj är mormoner (jag återkommer om det lite längre ner) och när man tittar på andra av hennes videor ser man att de läer bibeln med sina barn varje dag. Hennes man Bubba (?!) undervisar barnen om gud och djävulen och uppmuntrar dem att välja guds väg och leva som en god människa. (återkommer...) Efter ett tag började jag tröttna lite på Jordan och hennes väldigt präktiga familj, jag menar inte att vara respektlös, men jag är väldigt olik dem, å jag kände mig ofta som en sämre människa när jag kollade på hennes videoinlägg. Så jag hittade: Sarah Mwania    gift med Solo Mwania och boendes i Lincoln som jag tror ligger i the Midwest.... eller Illinois. Jag ska erkänna att den Amerikanska geografin inte är mitt starka ämne, och sarah och hennes man nämner inte var de bor i varenda video de filmar (till skillnad från Jordan and Bubba)

Sarah och Solo har nio barn och ett tionde på väg (!!!!!) som de dessutom hemskolar (!!!!!!) Detta är ett, för mig, galet koncept. Hur får man energin och kunskapen att undervisa barn hemifrån?? Jag vet att många i USA gör det, men ja som sagt för mig är det ett väldigt främmande koncept. Men varför skriver jag att DE hemskolar barnen? Det är Sarah, mamman som undervisar dem, inte pappan... han jobbar någon annan stans och kommer hem på kvällarna.. De är kristna missionärer och går i kyrkan varje söndag men jag får inte intrycket att de lägger flera timmar om dagen till att lära sina barn om Gud och Jesus. 

I allafall, Jordan Page handlade en gång i veckan och tipsar oss om att bara åka till afären en gång i veckan. OM något tar slut så rekommenderar hon att man ska vara utan den varan tills det är dags för nästa veckas sshoppingtillfälle.

Sarah Mwania shoppar en gång i MÅNADEN.... och så här kan hennes kök se ut efter en shoppingtur till affären (eller affärerna, hon går till mer än en för att få tag i allt hon vill ha. Men ändå... en gång i månaden, med nio barn??

           Ser ni hur trött hon är? Jag fick en klump i halsen när jag såg den här videon, jag kände: Stackars kvinna.... så många barn, hennes äldsta är fjorton år. Fjorton!! Hennes kropp har inte fått mycket vila eller återhämtning mellan graviditeterna.... men hon älskar bebisar tydligen (hon berättar det i en annan film...) så vill alltid ha en bebis i huset. Vi får väl se hur länge hon vill ha det...men jag gillar de här två. De är väldigt jordnära.

Och här kommer vi till den tredje kvinnan: Taina Licciardo-Toivola    

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med henne....för hon verkar inte riktigt mänsklig... hon är 41 år, har tio barn och har varit gift i över tjugo år... de är veganer, hemskolar barnen och är domedagsprofeter... Deras morgonrutin börjar vid 03 (!!) på morgonen med träning, sen spelar de sina instrument innan duch, frukost och kl 08.00 börjar de dagens undervisning.... vem tvingar upp sina barn klockan tre på morgonen??? Kolla här:

    Märkte ni ockå att alla barn har vita t-shirtar och jeans eller rosa ballettkjolar? Hur kommer det sig?

Här r en kvällsrutinvideo. Om hennes man...

Vad är det med hennes röst??? Hur kan man ha en så "mjuk" röst?? Det låter så tillgjort. Och konstigt... och dessa barn... jag vet inte hur jag ska beskriva dem? De verkar nästan utomjordliga. Otroligt vackra med nästan genomskinlig hy, stora ögon och långt hår. Och deras namn; Romeo, Cleopatra, Jerusalem, Nefertiti, King James, Omega, Shakespeare, Leonardo, D'artagnan och Afrodite. 

De äter endast en plantbaserad kost, och handlar flera gånger i veckan, här är en av deras handlingsvideor.

Jag vet att jag nu skriver mest om denna Taina.... trots att hon är den som skrämmer mig mest. Det känns som att hon leder en sekt... men kanske är det bara så att hon är väldigt olik mig. VÄLDIGT olik mig.... jag är faschinerad och skräckslagen på samma gång av henne....

Så...detta är min smutsiga lilla hemlighet.... jag tittar på kvinnor som köper massor av mat på Youtube....

Vad är din smutsiga lilla hemlighet??

Ja, nu var det länge sen jag skrev igen, livet har varit hektiskt, är hektiskt och stressigt, men ändå bra.

Jag har fått nytt jobb (can I get a WHOOP WHOOP) äntligen lite mer stabilitet i familjelivet i fråga om mina arbetstider, vi vet alltid när jag börjar och slutar jobba, när jag lämnar Elin på dagis och när jag hämtar. Jag ser fram emot att få det lite lugnare kring just arbetstider. Så, jag har börjat på min nya arbetsplats och i augusti ska jag även börja plugga.. på distans till stödpedagog. Jag har kommit in på utbildningen i Karlskrona och i Tranås.... jag hade ju hoppats att jag skulle bli antagen till Landskrona, men nej...tyvärr inte, eller jag står på reservlistan, som nr 21. Så jag tror inte att det kommer att hända... men men. Jag gör mitt bästa att inte känna mig knäckt över det, men det känns lite sorgset, att jag inte var bra nog...men vad hjälper det att jag tycker synd om mig själv? Inte mycket.

Så jag ska kämpa på, jobba och plugga och samtidigt umgås med familjen och mig själv.

Ja det låter galet, väldigt typiskt jag...allt eller inget liksom, antingen bränner jag ljuset i båda ändar eller så tänder jag inte ljuset alls. Varför är jag så?

Lat eller intensiv, aldrig mittemellan..

Idag ska jag jobba mitt första kvällspass, börjar om två timmar så jag tänkte sova en timme innan, om jag inte fastnar i Fab 5 vill säga. 

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg också, men tja, det blev bara kort idag.

Men lyssna på denna sången, den är somrig och undrbar

Vi är på hotell. I Göteborg. Götlaborg. Alla heter Glenn och luktar fisk.
I Göteborg.
Vi har varit på vin- och chokladprovning. Väldigt trevligt.

Damen som höll i provningen var väldigt kunnig och trevlig, det varade i 1,5 timme och när vi gick därifrån var både jag och Thomas halvlulliga. Fråga mig inte vad damen sa om de olika vinerna men det vita vinet var godast och nu vet jag att det är tanniner som gör vin surt och beskt. Jag tycker inte om tanniner.
Men jag har lärt mig att om jag sitter på en restaurang och får ett vin med mycket tanniner så ska jag salta. Inte vinet alltså, utan maten. Salt gör att tanniner försvinner på ett magiskt sätt, jag tycker inte om salt mat.... så vi få får väl se hur det blir med det...

Chokladen var god, den vita (som är mer beige i färgen) var godast.

Att äta en hel kakaoböna är inget jag rekommenderar, det är som att tugga på bark. Choklad och vin funkar rätt bra tillsammans, nu vet jag hur jag ska låta chokladen smälta lite i munnen, låta vinet rulla runt tungan för att få den maximala smakupplevelsen. Därmed inte sagt att man ska gurgla sig med det, det är inte flourskölj vilket en av våra bordsgrannar verkade tro.
När vi var klara satte vi oss på ett härligt ställe på Avenyn som heter Tvåhörningen och drack öl och cider.
En liten runda på stan där vi köpte lite kläder till tjejerna därhemma och sen fick vi checka in på hotellet.
Och vi fick sviten igen!!!
SÅ härligt!!!
Den är inte lika stor som på Kramer i Malmö, men vi har en jättestor balkong med solstolar. Tyvärr så blåser det, så vi har inte suttit där ute. Men vi ligger i sängen och tittar på tv och ut genom fönstren. På himlen.
Då och då flyger en mås förbi. Det är härligt.

Inatt ska jag sova så gott. (Snälla, låt mig sova hela natten) Imorgon får vi avnjuta hotellfrukost innan vi kör hem. Precis vad kropp och själ behöver.
Jag ska ligga här och se på medan mörkret sänker sig över hustaken och stadens alla lampor tänds som ett glittrande fisknät.
Hoppas ni har en härlig helg

Det var så länge sedan jag bloggade att sökfältet glömt "Bloggplatsen".... jag borde skämmas som uppdaterar så sällan!

MEN, jag har haft lite annat för mig, som ni kanske minns skickade jag mina engelska diplom till UHR (Universitets och Högskole Rådet) för att få dem bedömda till svenska. Fick tillbaka att jag inte var behörig att studera i sverige...Ja ni kanske kommer ihåg? Jag fortsatte trots det att söka jobb som stödpedagog, men fick inte riktigt napp, jag var på en del intervjuer och alla sa att jag gjorde ett gott intryck och verkade absolut veta vad jag pratade om. Men eftersom min utbildning inte var 100% så kunde de helt enkelt inte anställa mig. Igen får jag den här känslan av uppgivenhet över hur vi i Sverige är så fokuserade på utbildning, jag menar inte att utbildning är dåligt, tvärtom, men en utbildning garanterar faktiskt inte att någon är bra på det jobb som de är utbildade att göra. Och tvärtom, en människa kan ha en lägre utbildning men mycket erfarenhet som gör att de kan göra jobbet utomordentligt bra! Men men, jag ska ställa mig till rätt i ledet...tyvärr kan jag ju inte påverka något i detta ämne.

Så i allafall, jag sökte även alla stödpedagogutbildningar i Sverige söder om Stockholm) och har fått kallelse till att göra ett särskilt prov i Landskrona och i Nyköping (det gör jag online) 

Jag fick även ett mail från Karlskrona som sa att jag inte var behörig, jag var tvungen att läsa in Specialpedagogik1 för att bli behörig... "problemet var bara att det skulle vara klart den 25/4 och jag fick mailet den 2/4... men jag lyckades. Jag gjorde hela kursen på tre veckor och sen ett muntligt prov via typ Skype med en dam, kl 8:00 en söndagsmorgon. Och fick A. Känner mig stolt över det.

Och för en vecka sen blev jag erbjuden ett jobb som stödpedagog!

De vet att min engelska utbildning inte är 100% likvärdig som den svenska, men de tycker det är helt ok att jag pluggar samtidigt och de gillade mig så vill ge mig en chans. Det är en provanställning på 6 månader och sen får vi väl se vad som händer. Om de är fortsatt "imponeade" eller om anställningen avslutas.

Jag är ganska livrädd om jag ska vara ärlig.

Det har varit så mycket med jobb de senaste åren, samtidigt som jag vill ha något att "bita i" en ny utmaning, så är jag trött och vill ha lugn runt mig. Jag känner av utmattningen från förra året, hur tröttheten bara tar över, hur jag är nära tårarna hela tiden, svårigheten att fokusera och få något gjort. Hur otroligt skönt det är att bara ligga på soffan och stirra rakt fram. Silence is golden så att säga. 

Saknade av "mitt gamla" jag är vissa dagar överväldigande och självtvivlet kväver mig nästan. 

Men det ska bli väldigt spännande med nya jobbet som jag börjar om en månad. 

Jag visar en bild på min största kärlek, hon som får mitt hjärta att dansa och allting att lysa. 

Jag behöver hjälp! Verkligen!

Nu har jag bott i hus i fem år och en månad och jag känner INTE att jag har särskilt gröna fingrar... jag började sommaren 2014 att odla lite rädisor och tomater i krukor. Det gick fint och förra sommaren skaffade jag två pallkragar och odlade potatis, morötter, sallad och rödbetor.

Igår satte jag potatis och inatt kom det frost. FROST!!! 

I vårt uterum har jag vinterförvarat pelargonerna från förra sommaren och nu vill jag ju att de ska blomma ut igen. Men....jag tycker inte att de ser ut att vara av samma åsikt. Är här någon som kan hjälpa mig?

Jag vill liksom att pelargonerna ska blomma NU!!

Jag tycker att de ser ruttna ut.... hur länge ska jag vänta? Eller ska jag slänga dem och köpa nya och förvara dem bättre  nästa vinter?

Jag har satt tulpaner också, och det har kommit massor med blad. Men inga blommor. Funkar tulpaner så? Kommer det blommor sen?

Och dessa rosor?

Jag köpte dem på Ica, hade dem i köksfönstret efter jul och de var så fina så jag bestämde mig för att sätta dem i större krukor och se om de skulle bli ännu större?

Men allt klorofyll verkar ha försvunnit...varför är bladen vita???

Och den här lilla tomatplantan?

Den har också blivit vit.

Jag ska sätta den i en större kruka, snart. Måste bara köpa mer jord.

Och mina fröer, som jag satte för två veckor sen.... det har ju inte hänt något alls här i odlingslådan... Jag har sått blomkål, broccoli, gräslök och basilika.... Men det är är ju INGENTING här... inte ens en liten grön prick som kan visa att det kommer något och kan verka lite uppmuntrande...

Jag känner mig nere...

Kan någon komma med förslag om vad jag ska göra?

Snälla.....

Jag har länge gått och varit sugen på bagels. I England (och självklart USA) säljs de med alla möjliga smaker, i alla affärer. Men här i Sverige har jag bara sett dem färdigbredda på caféer, Espressohouse creamcheese bagel är så vansinnigt god!!
Så! Jag kände att jag får väl baka dem själv då. Hittade ett recept och satte igång.

Inte svårt alls, jäst, vatten, salt, honung och mjöl. Låt jäsa. Forma ringar. Koka i sockrat vatten. Grädda i ugn. Ät.
Det tar lite tid, men de blev goda.

Nu måste jag bara vila en liten stund innan jag kör till jobbet.
Ha en fin dag.

Jag har sovit dåligt i natt. Jag såg dokumentären "Leaving Neverland" igår. Om James Safechuck och Wade Robson som blev utsatta för sexuella övergrepp av Michael Jackson. Fyra timmar välgjord dokumentär av Dan Reed.

Ja jag tror på vad de berättar, jag tycker att det är tydligt att MJ var en pedofil, säkert mycket pga hans egen uppväxt i händerna på sin elaka pappa som utsatte alla sina barn för olika typer av övergrepp. MJ och hans syskon har ju alla "talat ut" i medier om hur grym deras pappa Joe Jacksson var.

MJ har ju varit anklagad för sexuella övergrepp flera gånger och folk över hela världen har väl ifrågasatt och undrat vad en vuxen man får ut av att umgås så mycket med barn? Jag köper inte att det är för att han själv aldrig hade någon barndom, isåfall borde han väl istället dragit sig tillbaka så fort han fick barn och bara fokusera på dem?

Sen kan man ju också undra varför James och Wades (och andra pojkars) föräldrar lät sina söner sova i samma rum och säng som en vuxen man som inte var deras närmaste familj. Jag hade ju aldrig låtit Elin sova i någon annans rum om vi var iväg på resa, hur berömd han eller hon än var och hur bra det än skulle vara för hennes "karriär". Men det är väl just så som grooming funkar, förövaren har en "inbyggd radar", vilket gör att hen känner av direkt när det är någon som är svag och påverkarbar.... han "groomade" ju hela familjen. Fick dem att känna sig väl omhändertagna och speciella, att de var viktiga för honom...när han vaggat in dem i en falsk säkerhet där alla litade på honom, då började övergreppen. Wade och James beskriver detaljerat vad han gjorde med dem, det vände sig i magen på mig när jag hörde det, stockade sig i halsen och det susade konstigt i öronen på mig. Jag kan inte tänka mig hur jag hade reagerat om det var Elin som berättat att någon gjort så här mot henne... 

Jag var inget fanatiskt fan av MJ, jag tycker om hans musik och håller med alla som säger att han var ett musikaliskt geni, "King of pop", men jag undrar hur det blev så att han aldrig blev fälld de gånger han anklagdes förut? Var det hans väna röst som lurade alla? Eller faktumet att han var så mäktig och hade så mycket pengar att han kunde köpa sig fri från vad som helst?

Jag vet att det heter "innocent until proven guilty" men jag känner inte så... jag vet att något kan vara sant utan att bevis som måste hålla i rätten finns. Jag vet hur det känns när någon går för långt och ingen tror på dig. Så jag står på Wade och James - och alla andra som blivit utsatta för något mot sin vilja - sida.

Så mycket smärta MJ har orsakat tyvärr, nu läser jag i medier om hur hans yngste son har slutat prata efter att dokumentären släppts, hur mycket hat Wade och James får utstå på nätet och deras mammor blir ifrågasatta... Allt för att han var en pedofil....

Just nu undrar jag om någon kommer att ta sitt liv pga detta, jag hoppas innerligt att alla utsatta har profesionell hjälp att ta sig igenom detta...

Jag tycker att man kan skilja på MJ som musiker och som person, hans musik ÄR bra, fortsätt lyssna på den, eller inte, välj själv. Men om jag får säga en sista sak; var lyhörd om någon vill anförtro sig åt dig, förövare är otroligt bra på att lägga skam och skuld på sitt offer för att se till att de inte pratar om det som händer. Jag önskar att vi som människor måste lägga skammen där den hör hemma och INTE tro att någon berättar för att tjäna pengar eller bli berömda. Vem vill bli berömd för att ha blivit misshandlad/utnyttjad eller våldtagen? Ärligt?

Nu ska jag fixa frukost, umgås med min familj och njuta av dagen, huvudvärken har släppt lite och mina axlar sjunkit ner dit de bör vara.

Ha en skön helg!